ICJ-S och Emmaus Stockholm uppmärksammar Västsaharas nationaldag med en debattartikel i Frivärld.
Vem firar Västsaharas självständighet?
Idag är det 38 år sedan Västsahara utropade sin självständighet, men Marocko fortsätter trycka ned folkets frihet. Det är oerhört allvarligt att Sverige och EU öppet byter mänskliga rättigheter mot ekonomisk vinning.
Ockupationsmakten Marocko fortsätter att med folkrättsvidriga medel trycka ned det västsahariska folkets önskan om frihet, senast genom att inte tillförsäkra 24 västsahariska aktivister deras rätt till en rättvis rättegång i Rabats militärdomstol.
För drygt två år sedan satte tusentals västsaharier upp ökentältlägret Gdeim Izik i en protestaktion mot Marockos ockupation och för att få omvärlden att uppmärksamma deras bortglömda öde. Bilderna från den marockanska militärens brutala tömning av lägret kablades ut över världen. Röken från de brinnande tälten sved i ögonen på alla som vill tro på folkrättens och det internationella samfundets kraft.
Över 130 västsaharier häktades. 24 av dessa hölls häktade i över två år utan rättegång. De åtalade har berättat om utstuderad och kontinuerlig tortyr, om våldtäkter med diverse tillhyggen, om misshandel, om psykologisk terror och om veckor i isoleringsceller.
Efter att ha blivit uppskjuten ett flertal gånger inleddes rättegången i början av februari i år. Ett femtiotal internationella observatörer, bland annat från den Svenska avdelningen av Internationella Juristkommissionen (ICJ-S) bevakade rättegången på plats. Flera av de grundläggande kraven för en rättvis rättegång uppfylldes inte – bland annat rätten till försvar och rätten till tolkning. Militärdomstolen utredde heller inte anklagelserna om tortyr som framställdes av samtliga åtalade. Närmare hälften av de åtalade dömdes till livstids fängelse, resterande till decennier långa fängelsestraff.
Processen i militärdomstolen och de oskäligt hårda straffen är ovärdiga en rättstat och ett land som utger sig för att uppfylla folkrättsliga åtaganden. Rättegången är tyvärr bara ännu ett exempel på de systematiska kränkningarna av västsahariernas grundläggande fri- och rättigheter. Internationella människorättsorganisationer som Amnesty och Human Rights Watch rapporterar år efter år om hur västsaharier diskrimineras, utsätts för summariska och politiserade rättegångar och bemöts med övervåld vid fredliga demonstrationer. Så gott som alla känner någon som fängslats, misshandlats eller torterats.
Trots rapporterna fortsätter Sverige och EU att upprätthålla kontroversiella handelsavtal som ger Marocko indirekt rätt att disponera över Västsaharas naturresurser. Det är oerhört allvarligt att Sverige och EU – den senare är mottagaren av Nobels fredspris – med öppna ögon byter mänskliga rättigheter mot ekonomisk vinning.
I december i fjol röstade svenska riksdagen för ett erkännande av Västsahara som självständig stat. Regeringen vidhåller dock sin position att inte erkänna Västsahara. Istället upplåter vi museum till utställningar om Västsahara med Marockos ambassadör som invigningstalare och bjuder in marockanska delegationer för mingel på slottet. När svenska kungligheter och ministrar dagar efter militärdomstolens dom välkomnade Marockos talman Karim Ghellab i Stockholm var det bland annat för att fira 250-årsjubileet av det första bilaterala avtalet mellan Sverige och Marocko.
Något mingel för att fira Västsaharas frihet lär det inte bli, varken på slottet eller i de fängelser där aktivister nu ska spendera återstoden av sina liv för att ha protesterat mot ockupationen.
Caroline Mitt-Holm och Hanga Sántha, Svenska avdelningen av Internationella Juristkommissionen
Julia Finér, Emmaus Stockholm
