Den 27 juni anordnade ICJ-S ett seminarium med temat Syrien och omvärldens ansvar. Samtalsledare var ordförande Caroline Mitt-Holm och panelen utgjordes av fyra sakkunniga på området.
Bassam al-Baghdady, Mellanösternsakkunnig och innehavare av Twitterkontot @Syriennyheter, inledde med att ge en lägesbild av situationen i Syrien, och gav exempel på några av de kränkningar av de mänskliga rättigheterna som civilbefolkningen hade fått utstå sedan upproret startade i mars förra året: gripande av barn, tortyr av demonstranter, slumpmässiga massarresteringar, kollektiv bestraffning av hela städer, bombningar av det syriska flygvapnet är endast några av de hemska rapporter som framkommit i media.
Diana Amnéus, doktor i folkrätt och lektor vid Uppsala universitet, talade om den folkrättsliga normen om en skyldighet att skydda (responsibility to protect, R2P), här för att skydda civilbefolkningen i Syrien. Denna norm har debatterats flitigt, särskilt efter den NATO-ledda insatsen i Libyen, som utsattes för hård kritik bland annat på grund av NATO:s tolkning av resolution 1973, och som bland annat även resulterade i beslutet att störta Muammar Kadaffi och avsätta regimen vilket har ansetts vara en alltför vid tolkning av FN:s mandat. Diana förutspår att principen är här för att stanna och att den kommer att återhämta sig efter den kontrovers som Libyeninsatsen gav upphov till.
Linda Nordin Thorslund, generalsekreterare i Svenska FN-förbundet, uttryckte en ståndpunkt som hon delar med en stor del av det internationella samfundet: Ryssland och Kina har agerat förkastligt genom att med hjälp av sin vetorätt hindrat säkerhetsrådet från att ta sitt ansvar för internationell fred och säkerhet och agera för att stoppa det fortsatta mördandet av den syriska civilbefolkningen. Omvärlden har misslyckats grovt med att inte bara stoppa, utan även att förebygga den konflikt som nu råder. Linda poängterade att R2P-principen även inkluderar ett ansvar att förebygga sådana katastrofala situationer som vi nu ser i Syrien, en aspekt som ofta glöms bort i debatten. En annan möjlighet är att generalförsamlingen beslutar att agera med hänvisning till principen om Uniting for peace (resolution 377 från 1950), som ger generalförsamlingen möjlighet att agera då säkerhetsrådet är oenigt om genom vilken av FN:s medlemsstater som kan samlas och rekommenderas att upprätthålla eller återupprätta internationell fred och säkerhet. Detta skulle ge politisk och moralisk legitimitet till ett ingripande, om än inte någon laglig grund.
Daniel Lindvall, författare till avhandlingen The Limits of the European Vision in Bosnia and Herzegovina: An Analysis of the Police Reform Negotiations, vidgade perspektivet genom att jämföra situationen i Syrien med den som ägde rum i Bosnien på 1980-talet. Liksom idag präglades diskussionen då av en ovilja från det internationella samfundet att använda sig av andra medel än diplomatiska förhandlingar. En annan likhet med Syrienkonflikten är att de grova människorättskränkningar civilbefolkningen i Bosnien utsattes för påkallade det omedelbara behovet av omvärldens ingripande. Vägen till interventionen i Bosnien kantades av blod, och den kom allt för sent för att kunna stoppa de värsta övergreppen. Tyvärr verkar det som om ett eventuellt framtida ingripande i Syrien kommer vara ett upprepande av samma misstag.
Samtliga panelister var eniga om att Sverige kan och bör agera mer kraftfullt för att bidra till att blodbadet i Syrien får ett slut. Svenska politiker bör protestera mer högljutt och ambassadörerna i Ryssland och Kina bör lyfta frågan mer i kontakterna med värdstatens regeringar. Men även humanitära insatser, så som försändelser av medicin, är förstås av stor vikt för att minimera lidandet i det våldsdrabbade landet. Utöver detta kan det civila samhället verka för att situationen uppmärksammas och debatteras.
En längre redogörelse för vad som diskuterades under seminariet kommer finnas med i vårt kommande nyhetsbrev. Vi tackar våra panelister och önskar dem tillsammans med alla medlemmar en glad sommar!